Tommy föddes den 22 november 1947. Hans föräldrar var Ingrid och Sven som mest var känd som Putte Målarn.

De bodde då i Byle och det fanns redan två syskon i familjen,

storasystrarna Inga-Lill och Rigmor.

Tommy själv hade inga minnen från den bostaden

för familjen flyttade kort efter hans födelse till Saltorp.

Där var det trångt och omodernt men en spännande

miljö för nyfikna barn.

Grannarna var bönder och det bidrog till en tillvaro nära

till natur och ursprunglighet. 1949 utökades familjen då

lillebror Johnny kom till världen.

Tommy började sin skolgång som sjuåring i Marsjö skola.

Året därpå, 1955, kom så ett syskon till, lillasyster Maud.

Familjen behövde då ett nytt boende och så togs steget att

flytta in till Högsjö, till en modern lägenhet i Vingåkershem.

Det medförde att barnen fick byta skola och

Tommy började vårterminen i tvåan i vita skolan i Högsjö.

Det är lätt att föreställa sig hur det var att komma till en

främmande skola och bli utsatt för de prövningar som

det innebär. Tommy var ganska liten till växten och

han tror själv att det var därför han fick namnet Lupp.

Han var så liten att man behövde en Lupp för att se honom.

Att få ett öknamn som nykomling, åtta år gammal,

på ett sätt som liknar lyteskomik skulle kunnat sänka  vem som helst. Men inte Tommy. Han var inte den som vek ner sig. Ur egen styrka vände han underläget till framgång och blev snabbt en respekterad kamrat bland kompisarna.

Namnet Lupp tog han till sig och gjorde till sitt.

Senare i livet övervägde han till och med att officiellt byta

efternamn från Larsson till Lupp och få det registrerat.

Det blev inget av med att genomföra det men tankenfanns där.

I den tidens skolsystem fick eleverna en valmöjlighet

efter sexan. Tommy började realskolan vilket var det som

idag motsvarar grundskolan. Det var dock inget som han

fastnade för. Han trivdes inte i skolmiljön utan längtade

efter att få göra nåt, att få arbeta. Han hoppade av

skolan – trots rektorns stränga invändningar - och

jobbade ett tag som springschas i Larssons affär.

Sen kunde han snart börja på yrkesskola i Katrineholm där

han utbildade sig till målare. Han följde därmed i sin fars

fotspår och jobbade sedan tillsammans med honom och

andra målare i Wallins målerifirma.

Det var alltså måleriet som var Tommys yrkesidentitet

och försörjningsbas. Vid sidan av det kom

idrotten att spela en stor roll. Tommy var ganska kortväxt

men han hade en atletisk kroppsbyggnad och var både

snabb, vig och stark.

Bandyn kom att bli hans favoritsport och han var

beundrad av medspelarna och fruktad av motspelarna.

Det anses allmänt att han skulle ha kunnat gå uppåt i

serierna om han valt att försöka en karriär i större

klubbar. Men han var trogen HBK.

Han spelade även i A-laget i fotboll och han var djupt

engagerad i friidrotten. Det blev mycket träning men

också ett uppoffrande engagemang i Bollklubbens

organisationsarbete och praktiska skötsel av

anläggningarna. Han var en bärande klubbmedlem på

alla områden.

Att med äkta engagemang och gott humör ta på sig

självuppoffrande volontäruppgifter och på så

sätt vara en bärande del av arbetet är den finaste insats

man kan göra. Det är sådant arbete som har varit kittet i

Sveriges samhällsbygge och Tommy var starkt delaktig i det.

En annan viktig del av hans engagemang riktade han till

FN-tjänstgöringen. 1967 gjorde han sin första insats

på Cypern där FN övervakade freden mellan grek- och turkcyprioter. Han återvände för en andra

tjänstgöring 1972 och två år senare blev han antagen till

tjänstgöring i Sinai.

Dessa erfarenheter blev väldigt viktiga då han fick en

inblick i hur det kan te sig i andra delar av världen, ett

vidgat perspektiv på tillvaron.

De som var med på den tiden minns hur han kunde sitta i

kupan på Ängsgårdsvägen som han och Jonny hyrde och

berätta om sina upplevelser som FN-soldat. Han hade en

stor berättartalang och gillade att ha åhörare.

Men det verkligt viktiga motivet i Tommys liv var

ändå familjen. 1970 lärde han känna Maria och hennes

son Peter och efter ett par år flyttade de ihop i Finninge.

1976 föddes Emil och nu blev det viktigaste fokuset att

sörja för hemmet och samtidigt hålla i alla andra

trådar. Tommy och Maria gifte sig 1981, samma år som

de flyttade till Solinge.

När Tommy var 35 år och hade halva livet bakom sig

råkade han ut för en allvarlig axelskada i bandyn och det

blev nödvändigt med förändring. Han kunde inte

fortsätta som målare på grund av den skadan.

Det var då han bestämde sig för omskolning. Det var nog

många som blev överraskade när de fick höra att Luppen -

idrottaren, FN-soldaten, machokillen – ville bli

förskollärare. Men han hade faktiskt länge drömt om det

så för honom var det inte svårt att fatta beslutet. Han

hade en sida i sitt väsen som var dold för de flesta men

som nu gjorde sig gällande.

Nu var han tvungen att läsa in grundskolan och

gymnasiet, och sen gå förskollärarutbildningen i

Örebro. Det tog allt som allt ungefär sju år att göra det färdigt.

Tommy ägde en bit av Berlinmuren. Under sista

utbildningsåret, 1989, gjorde han en resa tillsammans med

studiekamraterna från förskollärarutbildningen.

De var i Berlin samtidigt som muren revs - Berlinmuren

som delade staden i Öst- och Västberlin och hindrade

människor att röra sig fritt mellan delarna.

Vilken symbolik att han fick vara med och riva den muren

med tanke på alla hinder han själv hade måst övervinna för

att nå sitt mål och få sin examen.

Familjen hade hunnit flytta flera gånger under åren och

1990 kom de till Högsta i Galltorp och det skulle bli

den sista flytten för Tommy.

Han bodde där resten av sitt liv. Nu låg, tack vare

förskollärarexamen, nya yrkesmöjligheter öppna och

han kom att arbeta på flera olika förskolor och även på särskolor.

Hans rättframma sätt och hans utpräglade upplevelse

av vad som är rätt och fel gjorde att han inte alltid

strök kollegorna medhårs. Han ställde sig alltid på

barnens sida och påtalade utan att tänka på

konsekvenserna de fel och brister han upplevde i sin omgivning.

Det är väl inte alltid det bästa konceptet för att få sin vilja

igenom. Han var nog ingen vidare diplomat, skulle man

kunna säga. Men han vann i längden stor respekt och

man säger allmänt om honom, med stor beundran,

att ha sa vad han tyckte, var aldrig rädd för att gå i

opposition och han var rättskaffens.

Så småningom bestämde sig han och Maria för att bo på

skilda håll. De blev särbo. När sedan Emil också flyttade bodde han ensam kvar i huset. Mot slutet av sin yrkesbana arbetade han åter med målningen ett par dar i veckan.

Cirkeln var sluten och yrkeslivet slutade som det började.          Han trappade ner succesivt och för något år

sedan slutade han också med målningen och blev pensionär.    Men sin livsstil ändrade han inte mycket på.

Han var fortfarande intresserad av omvärlden

och var en mycket social person. Han kände alla, fick

man intrycket av. Han besökte regelbundet sina

vänner och besökarna hos honom var talrika.

Han deltog på många olika gruppresor, varje vecka gick

han till bastun och han följde med i vad som hände i bygden.

Tommy kände sig verkligen inte färdig med sitt liv. Han

hade planer. En höftoperation stod på tur efter den första som han

gjorde förra året. Han hade resplaner. En sportlovsresa

med Wille var planerad. Han ville göra flera resor och

drömde om att åka på kryssning i Medelhavet och

att få prova på hästridning på Island.

Tommy tillbringade mycket tid med Wille. Han har

beskrivit sin farfar så bra att jag lånar Willes ord. Så här sa

han efter Tommys död: ”Vi gjorde saker tillsammans.

Han var alltid snäll och på gott humör. Han var en go

gubbe. Han hade bra humor, han sjöng visor och på

kvällen åt vi jordnötter. Det var svårt att vara arg på

honom. Han var seg och han lärde mig att aldrig ge upp.

Han gav aldrig upp!”

När Lupp fick sitt namn i skolan var det ett försök att

trycka ner honom som man gärna gjorde med utbölingar

på den tiden. Man försökte förminska honom. Men han

lät sig inte förminskas. Tvärtom, han växte med

motstånd och utmaning.

Han gjorde det man ska göra med en lupp, den får saker

att bli större. Den lille pojken växte till en respekterad,

omtyckt och nu väldigt saknad man. Det kommer att

ta lite tid, men den dagen kommer när han omtalas

med ett leende och med igenkännande glädje.

Lupp var inte beredd på att dö. Ingen annan var heller

beredd på att detta skulle ske. Man vill ändå förstå och letar

svar på varför det skedde som det skedde. Döden hör

till en människas liv och den är lika individuell som livet självt.

Jag vet inte vad döden är och det vet väl ingen annan heller

egentligen. Vad som händer efteråt. Är det tomt, svart,

blankt? Eller finns medvetandet kvar fast i enannan dimension? Det finns frågor men inga säkra svar.

Luppens dagar var räknade fast han själv hade bestämt

sig för att leva tills han blev 100. Det hjälpte inte.

Det var dags för honom redan nu. Döden visste att det var dags

och döden visste också att Lupp inte ville dö än. Tommy

Lupp har planer och han ger aldrig upp. Så döden fick lov

att ta honom med överraskning.

Och så blev Tommy Lupp hämtad mitt i steget, utan förberedelse. Han fick inte dö när han ville, men han fick

åtminstone dö som han ville, utan kamp eller lidande.

Han dog precis som han levde, han gav aldrig upp.

Nu, vänner, närmar vi oss stunden då alla som så

önskar, får möjlighet att gå förbi kistan och ta ett

personligt farväl.

Och jag avslutar den här delen med att vända mig

direkt till Tommy: Lupp, vi håller med dig och tycker alla

att du dog för tidigt. Vi vet inte vad döden innebär eller

var du är nu, men du finns i våra tankar. Vi tänker på dig

med tacksamhet. Var du än är så önskar vi att du må vila

i frid.